Histiocytoser

De två större sjukdomsgrupperna avseende histiocytoser är dels Langerhans cellhistiocytos (LCH) och dels hemofagocyterande lymfohistiocytos (HLH).

Langerhans cellhistiocytos (LCH):

LCH uppfattas för närvarande som en inflammatorisk myeloid neoplasi. LCH kan delas in i sjukdom som bara involverar ett enda organ (”single-system disease”) eller fler organ (”multi-system disease”). Single-system disease kan förekomma dels på ett enda ställe (”single site”) och dels på flera ställen (”multifocal”). Vid single-system disease är engagemang av skelett eller hud vanligast. Vid multi-system disease kan förutom skelett och/eller hud även andra organ drabbas som t ex lungor, magtarmkanalen, lymfkörtlar, CNS (vanligen hypofysen) och riskorgan (lever, mjälte och/eller, hematopoes, varmed avses påverkade perifera blodvärden). Multi-system disease med engagemang av riskorgan är allvarligare med sämre prognos.

För LCH finns ett internationellt vårdprogram (LCH-IV) som utgår från det internationella Histiocyte Society, och detta är för närvarande basen i behandling av LCH. Barn med LCH bör handläggas i samråd med någon av landets barnonkologiska enheter, och där kan också behandlingsprotokoll rekvireras. Monitorering för eventuell reaktivering av sjukdomen samt för senkomplikationer är viktigt.

Efter det att man identifierat mutationer i gener i MAPK/ERK-signaltransduktionsvägen, ex BRAFV600E och MAP2K1 (MEK1), hos flertalet patienter med LCH och vissa närbesläktade histiocytossjukdomar, så har behandling med inhibitorer mot BRAF (ex vemurafenib, dabrafenib) och MEK (ex cobimetinib, trametinib) prövats. Dessa nya behandlingar har utmärkt systemisk effekt, och används företrädesvis som salvage.
För mer information om LCH, se Allen CE, et al; New Engl J Med, 2018; 379: 856-868.

Hemofagocyterande lymfohistiocytos (HLH):

HLH delas vanligen in i primär (familjär/genetisk) HLH (FHL) respektive sekundär (förvärvad) HLH (sHLH). Primär HLH orsakas av en defekt nedreglering av immunsystemet vilket orsakar en hyperinflammation som måste behandlas akut för att undvika organskada. Diagnostiska analyser (cytotoxisk lymfocytfunktion och sekvensering av HLH-orsakande gener) finns tillgängliga. Sekundär HLH orsakas hos barn vanligen av infektioner eller autoimmuna/autoinflammatoriska sjukdomar, men kan även orsakas av maligniteter, vilket särskilt ska beaktas hos äldre barn, tonåringar och vuxna.

För primär HLH finns två internationella vårdprogram (HLH-94/HLH-2004) som båda utgår från det internationella Histiocyte Society, som f n för behandling rekommenderar HLH-94, med diagnostiska kriterier enligt HLH-2004.
För diagnostiska analyser avs primär HLH, kontakta Yenan.Bryceson@ki.se för analys av cytotoxisk lymfocytfunktion och Bianca.Tesi@ki.se för sekvensering av HLH-orsakande gener via klinisk genetisk enhet. För sekundär HLH saknas generellt behandlingsprotokoll och här erfordras individuell behandling (se litteratur nedan).

Barn med HLH bör handläggas i samråd med någon av landets barnonkologiska/ barnhematologiska enheter, och där kan också behandlingsprotokoll rekvireras för primär HLH. Under senare år har nya kompletterande behandlingar tillkommit för patienter som inte svarar på ordinarie terapi.
För mer information om handläggning av HLH hos barn, se Ehl S et al; J Allergy Clin Immunol Pract, 2018; 6:1508-1517, och för HLH hos vuxna, se La Rosée P, et al; Blood, 2019; 133: 2465-2477.

/ Jan-Inge Henter och Tatiana von Bahr Greenwood (2021-03-19)

Langerhans´ cellhistiocytos (LCH)

Familjär hemofagocyterande lymfohistiocytos (HLH/FHL)

Behandlingsprotokollet HLH-2004

access_time 2021-09-09 19:24:22